Publicerad 1 mars, 09 av Trollhare

“blogga (långt eller kort) om något du med NPF gör väldigt ofta (eller undviker att göra) , pga av att du (numera?) är medveten om din funktionsnedsättning.”

Så lyder tävlingsreglen från Attention Norrbottens blogg. Så jag försöker. Jag har ju bloggat en del förut om olika knep jag har för att underlätta livet, men ändå känns det bara som att jag skrapat på ytan. Dessutom är jag alltid osäker på hur en “riktig aspie” eller “riktigt addis” känner det. Att ha båda diagnoserna är som att sitta på två stolar – och riktigt så fet röv har jag inte att jag fyller upp båda. Men en sak har jag lärt mig, som verkligen är det mest fundamentala för ett lyckat dampliv – enligt mig:

Planering är A och O

Jag blir nervös och stressad när saker inte går som jag tänkt mig. Att fatta även de enklaste besluten är svårt när man ställs inför dem oförberedd. Så jag planerar alltid i förväg.

När jag ska göra något jag är nervös för (läs: träffa människor i grupp) har planeringen en rent terapeutisk effekt. Rutiner är lugnande. Om jag vet vart jag ska, när jag ska göra vad, hur det ser ut där, vilka jag ska träffa, hur jag hittar dit, hur schemat ser ut, vilka situationer som kan tänkas uppstå, vilka roller jag ska spela – och vad jag har för plan B – så gör det mig mycket lugnare.

Plan B

B i Plan B står för Bryt; att bryta ihop, och att bryta i tid för att inte bryta ihop. Plan B är alltså det jag tar till om jag får psykbryt; om jag blir överstimulerad och manisk, eller zombieaktigt utmattad, eller får för mycket ångest. Jag har haft så många coffee breakdowns i mitt liv att jag lärt mig att smita undan. För det mesta är det toaletterna som blir min tillflykt; ibland kan man gå ut och sätta sig bakom ett hörn så man inte syns. Finns det en skog eller en park att gömma sig i är det det allra bästa.

I en del perioder har jag skämts så mycket för det att jag tvingat mig själv att stå ut ändå – alltid med resultatet att jag börjar storgråta helt oprovocerat eller något liknande. Vilket naturligtvis gjorde det hela ännu värre. Jag skämdes för att jag inte kunde kontrollera mina känslor, men insåg till slut att jag pressade mig själv för hårt. Först sedan jag började ge efter för känslorna har jag äntligen börjat göra framsteg.

Jag planerar alltid ordentligt, så att jag är mentalt förberedd, och jag ser alltid till att ha en flyktväg och gott om tid så jag hinner “bryta” ifall jag behöver. Det är en förutsättning för att jag ska kunna resa någonstans, gå på ett möte, eller egentligen vad som helst.

Grundregeln är att inte tvinga sig själv för hårt. Livet är inte ett krig, men det tog mig 26 år att inse det.

Trollhare