(Rubriken ovan är satt av norrbloggen)

Av Nollkollcarlsson
 6 mars 2009

Tävlingsutmaning av Norrbloggen:

”blogga (långt eller kort) om något du med NPF gör väldigt ofta (eller undviker att göra) , pga av att du (numera?) är medveten om din funktionsnedsättning ”

Något jag numera gör, eller åtminstone försöker att göra är att inte gömma mig själv. Att plocka bort “normalitetsmasken” Att acceptera att detta är jag och jag är som jag är. Något jag inte gjort tidigare då jag försökt vara någon annan. Kommit med tusen bortförklaringar till varför jag inte kunnat göra just den där saken eller inte gjort det jag skulle. För att vara ärlig och säga hur det verkligen ligger till eller att faktiskt erkänna att jag helt enkelt har glömt eller bara inte gjort det, det skulle jag aldrig vågat. För tänk om någon tyckte jag är knasig? För att inte säga knäpp?

Jag kämpade mest med att vara duktig och som alla andra. Inte synas och inte verka konstig. För ingen annan tyckte ju att det var svårt. Satt och bet mig i tungan för att det inte alla grodor och ogenomtänkta tankar skulle hoppa ur munnen en efter en. Eller också sitter jag tyst just för alla ljuden gör mig snurrig.  Ställde upp på det mesta, åkte på saker även om jag inte alltid hade lust eller ens orkade. Sa ja till att ordna saker och kunde sitta och gråta i sista stund just för att jag inte fått det gjort tidigare eller att jag faktiskt inte klarade av det. Var arg och frustrerad över det mesta och ibland för ingenting. Hmm, arg är jag nog fortfarande. Frustrerad också. Men inte alltid över allt och ingenting. Jag har gjort det så svårt för mig alla dessa år. Ingen har någonsin märkt något, men även Fantomen kommer till stan som en “normal” människa… (Jag gillar inte ordet normal, för jag vet inte vad som är normalt.)

 Nu är det slut med det. Åtminstone när jag kan. Jag är inte som “alla andra”, jag vill inte vara det heller. Jag har förstått att den enda som förlorar på maskeringen är jag själv. En av alla mina rädslor är att andra ska skratta åt mig men nu kan jag skratta först. Och tala om hur det ligger till. Innan någon gör sina egna sanningar, för andras sanningar finns det så gott om redan. Så många som varit arga för att jag aldrig ringer eller höra av mig. Eller inte ringt det där samtalet som jag sa att jag skulle. Nu säger jag det direkt, jag vill inte ringa, jag har telefonfobi. Ring till mig istället. Eller: Jag ska göra detta men påminn mig, speciellt om det drar ut på tiden. Jag kan ha glömt det alldeles. Eller nej, du får köra bilen, jag kör inte dit. Varför? Jag klarar det inte, får panik och vi kommer ingenvart istället. Eller, tala om hur jag ska göra så gör jag det. Eller ännu hellre, skriv en lapp.  Är jag väldigt störande när jag avbryter, säg till mig. Kanske blir jag sur för stunden, (troligt) men jag gör det inte för att retas, jag gör det för att jag glömmer det jag har i tanken om jag inte får säga den. Om jag alls vet att jag avbryter, det är inte alltid jag kommer ihåg att tänka på det.

 Det är liksom bara att inse, har jag inte lyckats med planering, struktur, rutiner ordning och så vidare på alla åren innan så kommer jag inte att vakna imorgon och kunna det. Det är surt att behöva erkänna men just så är det, jag får väl skratta åt det istället. Tala om att jag är inte lat, jag skulle bara… Eller skapa en blogg och skriva ner virrvarret, när jag hinner och orkar. Alltid retar det någon men roar förhoppningsvis fler.

 Jag kan tyckas konstig och ha märkliga idéer, det vet jag. Men jag är jag. Gillar du det inte så är det upp till dig. Det ironiska i det hela att medan jag gömde och dolde och spelade min roll hade jag svårare att få och behålla vänner. Nu när jag visar upp hur knasig jag är så går det bättre. Så även om människor över lag kämpar för att vara som “alla andra” så finns det ändå plats för knasbollar

Nollkollcarlssons blogg