Jag har en plan – fick bli rubriken på bidraget av;

TANT RASCH
7 mars 2009

Jag blev inspirerad av nollkollcarlssons bidrag till Norrbloggens tävlingsutmaning om vad man tar hänsyn till med tanke på sin npf-diagnos. Vad man gör eller undviker att göra pga det. Mitt bidrag till “Vardagsberättelser” kommer inte att ingå i tävlingen, endast i utmaningen - av uppenbara orsaker.

På två hjul – försenad igen…

Normaliseringsprocess på försök

Ingenting har varit för futtigt för mig att komma försent till, glömma bort eller vara tvungen att strunta i pga en oändligt massa orsaker.  

Jag har, sedan jag insåg att det inte var lönt att piska livet ur mig för andras förväntningar på mig, alltid förvarnat andra (på ett tydligt och icke-förhandlingsbart vis) om att jag kommer att komma försent till i precis allt där jag är tvungen att passa en tid – bussen, tandläkaren, flygresan, bröllop, föräldramöten och begravningar. Men numera, när jag har blivit medveten om hur min ADHD-hjärna är funtad, försöker  jag att undvika att upplysa andra om mitt eventuella misslyckande. Om jag inte är helt säker på att det kommer att bli problem och på det viset kanske kan få byta ankomsttid.  Jag fösöker undvika att förvarna så mycket för det mesta faktiskt. Jag har tom börjat LOVA saker. Det har jag inte gjort förr i onödan. Jag har börjar säga till folk som föreslår något som stör något viktigt i min dagsplanering, att jag föredrar att planera istället för att göra saker spontant eftersom det faktiskt går att planera de flesta spontana saker - till skillnad mot impulsiva. Och föreslår en annan tid.

Det känns så himla bra att säga och känna att jag hellre planerar. För bara för något år sedan vägrade jag planera alls pga att det ändå inte funkade. Och visst är det fortfarande så vissa dagar, men idag vet jag varför allt går åt fanders om något ruckas på min lista eller andra planer, och kan därmed bättre sortera ut vad som egentligen är viktigt att göra eller inte eftersom jag tar hänsyn till det jag vet om min bristande impulsbroms. Struktur är banne mig det nya svarta! 

Förr, innan jag fick diagnos och inte kunde så mycket om vare sig ADHD eller hur det uttryckte sig hos mig,  hade jag faktiskt inte den blekaste susning om att min tidsuppfattning hörde till min ADHD-problematik i första hand. Jag brister i persceptionsförmåga på många sätt. Och bara det gör att tiden försvinner. Att vara tvungen att koncentrera mig 100% på en sak gör att det inte finns rum för något annat för mig. Det var jätteskönt att med diagnosens hjälp få en förklaring  till varför jag inte klarade av att hålla fokus på en sak särskilt länge. Men kunde/kan hyperfokusera i åratal på något annat.  Koncentration är en sak, uppmärksamhet är en annan och FOKUS har jag kommit fram till, är ett samlingsnamn på de två.
Hyperfokus på det, så har man en självmotiverande radarstyrd robot. Ett för övrigt underbart tillstånd hos en person som annars inte kan hålla sig koncentrerad mer än en liten stund på något. Därför försöker man behålla det så länge som möjligt (Det var en passus).

Det är en stor utmaning för mig att våga mig på att leva upp till auktoritära normer som tex tidspassning och jag misslyckas ibland eftersom jag har levt med det här säkerhetsbeteendet med att förvarna så länge, för att slippa stressa och göra andra arga eller besvikna eller vad de nu kan bli. Vänner, bekanta och  uppdragsgivare som jag känner har setrt det som något helt naturligt att jag kommer försent, tar på mig nästintill omöjliga jobb eller ställer upp på helt vansinniga grejer utan att tänka mig  för en enda  sekund. SAS och såna där däremot, har inte samma förståelse för mina förvarningar ska sägas, men det är sånt jag lärt mig leva med

Jag har inte fixat att hålla ut på det där normalväntiga viset som de flesta förväntar sig att man ska kunna. Jag blev mycket aggressiv om jag fick vänta för länge för att man bara skulle det. Jag gillar fortfarande inte principer för pincipens skull, men idag kastar jag inte saker när jag bråkar om sånt i alla fall. Och jag försöker undvika att berätta för andra som inte vet det, att jag inte står ut med att vänta. Istället använder jag mig medvetet av vettigare strategier än de jag tidigare inte visste var det och oftast bara ställde till det, som tex att börja samtala jag inte känner med andra i en kö så att jag blev försenad till något annat. Det går allt bättre. Mycket beror på att jag medicinerar förstås. Jag har inte det här inre rastlösa som gör att jag måste vara på väg att hinna, eller slippa någonting som fanns där förut. Istället har jag upptäckt att ett par minuter är vansinnigt mycket tid om man inte försöker töja ut dem till en timme,

Usch vad det här blev långt Försök det som en prövning i uthållighet..

Det där med väntandet har oftast handlat om att jag inte har klarat av att hålla fokus så pass länge att jag klarat av att göra saker på en viss tid om det inte är i exakt samma ordning jämt, men också att jag har varit så fruktansvärt lättdistraherad att jag när som helst kunde sluta upp med det jag gjorde för att följa en impuls att göra något annat. Impulsgörande hände oftast när jag var fruktansvärt stressad, och händer fortfarande ofta ska sägas för det är faktiskt normalt för alla guvebars, att bli virrig när man är svårt stressad,  men lika gärna kunde det här hända när jag var i skapartagen med någonting roligt likaväl som någonting viktigt som inte fick avslutas, tex att steka middagsmaten och

plötsligt bara skulle snabb-in i sovrummet och hämta något och fick sån lust att byta gardiner… och herreminje vilka skitiga FÖNSTER!

…och när jag lämnade fönsterputsningen efter två rutor… gick förbi köket på väg till toan för att byta ut kattsanden som jag som var kände att jag faktiskt hade tid med just då -  hade middagen bränt sönder – hela köket låg i ett osmoln (hur kan man inte märka en sån sak?) - och jävla fucking shit!!! fan jag borde verkligen börja sluta frosta ur frysen med allting i. Och jaha, där ser man, nu har jag missat bussen till hundkursen. Igen.

Jag fick mycket men ändå ingenting gjort på det där oplanerade och extremt impulsiva viset. Jag kunde inte sitta ner på en stol om jag inte var upptagen med något mycket intressant. Kom någon och hälsade på, bjöd jag på kaffe och passade på att putsa skåpluckorna när jag då ändå var i köket. “Men sätt dig ner” sa min gäst som lika lite som jag själv förstod att om jag slutade greja på med det där som jag gjorde av bara farten och satte mig, slutade jag delta i samtalet om jag inte kunde styra det själv. Det gillar jag iofs fortfarande att göra. Jag tar mycket plats. Och jag jobbar inte nämnvärt för att förändra det. Snarare är det så att jag föredrar jämlikar. Människor med humor men också starka, oftast mindre politiskt korrekta åsikter, men som står för dem och är sig själva. Förutsatt att de inte är gnälliga och passivt aggressiva . För bara för att har rätt så mycket självinsikt och därmed är medveten om mina brister och mindre hänsynsfulla sidor, innebär inte att jag känner mig tvungen att förändra dem.  Sen fick jag smälla i mig en burk concerta om dagen och gå femtioelva kbt-sessioner i veckan. Jag gillar att vara den jag ÄR, förstår ni. Och det kan inga mediciner eller andras självrättfärdiga idéer om vad som borde lagas på mig – för att de ska bli nöjda, ändra på. 

Därför undviker jag även att be om ursäkt för mina tillkortakommanden - annat än så där i förbifarten som “vanligt” folk gör ibland.  Och det är förmodligen en förbättring när jag tänker efter. Eftersom jag hellre bortförklarat min sena ankomst än bett om ursäkt. Och menat det alltså.

TANT RASCH blogg